Havsbris

Vi gick en lång promenad idag också, längs havet i Falsterbo. Friskt och skönt. Och vackert.

Näst intill eufori

Det är höst, och jag är ändå lycklig. Mörkret tar över men jag är ändå stark, glad och harmonisk. Hur udda är inte det.

En normal höst har humöret dippat vid det här laget. Det brukar ske lagom till min födelsedag den 21:e oktober. Hur många gånger har inte jag blivit sjukskriven för depression vid det här laget. Och de höstar jag inte blivit sjukskriven har jag varit ganska nedstämd ändå.

Höstdipparna började i tonåren, dvs på 80-talet. De var inte så starka då, de var hanterliga. Sen blev de värre när jag började jobba.

Nu när jag går i min bubbla här hemma mår jag bra. Jag tar allt i mitt eget tempo. Jag stressar inte. Jag tar många, långa pauser. Jag har det lugnt omkring mig. Jag är mest för mig själv, träffar familjen varje kväll, vänner då och då. Min ensamhet stärker mig.

Så ja, jag mår fantastiskt bra, och det håller i sig. Normalt brukar lycka vända till nedstämdhet ganska snabbt. Det vänder säkert den här gången också, this too will pass, men jag har i alla fått må bra väldigt länge. Det tycker jag att jag är värd.

Vandring i Genarp

Njuter så av att vandra i naturen. Höstarna är speciellt magiska när så stora ytor byter färg; träden. Idag fascinerades jag mest av lärkträdens färgskiftningar.

Månen hör dig

Ikväll är det dags att överlämna dina sorger till fullmånen
Så trä på dig stövlarna och ge dig ut någonstans där du är ensam
Sätt igång och yla

Kan vargarna så kan vi

Vandring i Skäralid

Hoppet finns alltid i musiken

Lyssnar mycket på Ossler just nu. Blir glad och lycklig av musiken faktiskt, fylld av kärlek.

.

Stå fast vid vad som är bäst för hälsan

Gläds åt att min dotter hittat jobb och boende i London så snabbt. Gläds åt att min son tar skolan på större allvar nu när han ska söka in på gymnasiet. Hoppas och tror att min make snabbt kommer att hitta ett nytt jobb efter att ha blivit uppsagd.

Själv måste jag fortsätta sätta hälsan först. Jag kan inte rusa ut och börja jobba bara för att maken blivit av med jobbet. (Inte för att han begär det, det är helt mina egna funderingar.) Jag skulle bli sämre av att jobba, det är bara så. Vid detta måste jag stå fast, för hälsans skull.

Jag hoppas att jag kan bidra till ekonomin på andra sätt, genom att sälja något jag sytt eller målat kanske, det vore en dröm att gå i uppfyllelse.