Till vilket pris?

Vart tar man vägen när man inte passar in? När man inte orkar hålla takten? Kan man smyga ut genom bakdörren? Det finns regler som säger att man ska jobba tills man är 65, 40 timmar i veckan. Gör man inte det duger man inte, man håller inte måttet. Hur gör man när man är långsam och inte orkar hålla takten? När man inte passar in i samhällets normer?

Jag har kämpat mot min sjukdom, försökt att jobba, försökt hålla jämn takt med alla andra. Jag har minskat arbetstiden till nu 50%. Jag orkar några månader, år, sen rasar jag in i depression pga att jag har drivit mig själv för hårt. Jag har rest mig gång på gång, tagit nya tag, kämpat vidare. Till vilket pris? Någon uppskattning har jag aldrig fått. Nu är jag där igen, i en depression, och den här gången känner jag inte att jag vill tillbaka in i arbetslivet. För vad är det värt? Varför ska jag driva mig till att försöka passa in när jag ändå bara rasar inom kort?

Jag vill må bra, leva i ett tempo jag fungerar i. Jag orkar inte med arbetslivet. Ge mig istället frid.

Anatomi

Medicinen jag tar sedan fem år (Zyprexa) har tagit bort mycket av mitt känsloliv. Jag mår bättre totalt sätt, men jag gråter ju aldrig. Det känns konstigt. Förr kunde jag gråta då och då och det lättade på trycket, jag mådde bättre efteråt.

Just nu tittar jag på tv-serien Grey's anatomy, är inne på säsong tre. Jag kan bara säga att jag gråter så det flödar i vissa avsnitt. Och det är skönt. Det är helt underbart att känna att jag har känslor igen. Så trött jag varit på det är jämna humöret jag haft så länge. Och jag inte bara gråter, jag känner kärlek och lycka likaså. Det är tur att jag ska få gråta och glädjas i åtta säsonger till. Kanske ska det till och med fortplanta sig så att jag ska kunna visa lite mer känslor i arbetslivet. Jag är så trött på att vara som en likgiltig mask utan att visa några känslor.

Slutsats: kultur är viktigt för känslolivet, det behöver inte vara finkultur för att skapa reaktioner, huvudsaken är att man känner igen sig

Äntligen har det lossnat

Fokuserar numera på en punkt. Har släppt en massa lösa trådar, varför bevara hoppet om fruktlösa ting? Känner mig flera ton lättare. Lättnaden fyller mig.

Målet är inte längre en hägring. Det är ett faktum.

Indiansommarvandring

Lite bilder från vandringen längs Blekingeleden i helgen

Du gör skillnad

Imorgon är det val 2014.

Skillnaderna mellan partierna är egentligen inte så stora, även om politikerna själva förstorar upp frågorna till att bli milsvida skillnader blocken emellan. Det spelar egentligen inte så stor roll hur man röstar om man ser till det stora hela. Faktiskt. De flesta partier ligger runt mitten och skvalpar.

MEN det finns en fråga som skiljer, en fråga som gör skillnad, och det är invandrar- och flyktingfrågan. Se in i ditt hjärta. Visa din medmänsklighet. Människor från andra kulturer är inte farliga, lär bara känna dem ska du se. Rösta med ditt hjärta, rösta inte med din rädsla för det okända. Din röst behövs.


Gå och rösta imorgon, med ditt hjärta. Kanske har du redan förtidsröstat, men imorgon kan du ändra dig, det är inte försent. DU gör skillnad.

(bild snodd från nätet)

Kärlek och komik

Fredag kväll tog vi oss in till hx i Helsingborg för att se Mando Diao. Det var femte gången jag såg dem och därmed det band jag sett flest gånger. (Tvåa ligger Kent och trea Bob Hund. Idel svenska band.)

Denna konsert var lite annorlunda än tidigare för det var Björn Dixgårds show rakt igenom. Det var han som pratade med publiken och de flesta låtar de hade valt att spela var det han som sjöng. Det var riktigt roligt att se honom ta för sig, alla andra spelningar jag sett har Gustaf Norén varit den dominanata! Björn gjorde en fantastisk avslutning ensam på scen spelandes Strövtåg i hembygden. Endast hans röst och hans gitarr, det var otroligt starkt.

Lördag kväll var vi ute och såg två shower på Lund comedy festival. Nina Conti, buktalare från Storbritannien, var fantastiskt duktig och rolig. See for yourself:

Sida efter sida

Har läst en hel del under våren och sommaren, mycket mer än jag gjort på väldigt länge. Allt var läsvärt så därför vill jag dela med mig av titlarna. Hoppas jag kan smitta någon att läsa :)

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Här vrids och vänds det på begreppen ras, klass och genus. Intressant. Med en kärlekshistoria som ramberättelse. Utspelar sig i USA och Nigeria.

Komma och gå av Taiye Selasi
En familjefar, som lämnar familjen när barnen är små, dör när barnen är vuxna. Den splittrade familjen samlas och historierna om allas liv nystas upp, många knutar löses. Utspelar sig i USA, Ghana och Nigeria.

Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell
En fattig svensk flicka får jobb på ett fartyg som färdas mot Australien. Hon bestämmer sig för att smita när fartyget når första hamnen i Afrika. Hon gifter sig med en bordellägare som dör och hon får ärva allt. Hon känner sig jämställd med de fattiga svarta kvinnorna på bordellen, men de jämställer henne med den koloniala vita klassen.

Orkanen av Laurent Gaudé
Orkanen Katrina drar in över New Orleans. De rika vita kan ta sig därifrån, de har resurser. Kvarglömda blir de redan bortglömda svarta. Man får i huvudsak följa fem personers öden. Boken var mycket gripande.

Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist
En smårolig berättelse om mestadels pensionärers liv i en by på Österlen. Busslinjen blir indragen och byborna går samman för att hitta lösningar.

Yahya Hassan av Yahya Hassan
En oerhört stark diktsamling av en ung dansk. Jag läste den inte som en diktsamling utan som en berättelse. Den var som ett knytnävslag, rätt i magen.

Klingsor av Torgny Lindgren
En grupp söker fakta om konstnären Klingsors liv och konstnärskap. Sakta rullas en levnadsteckning fram. Men var Klingsor verkligen så framstående som gruppen vill påskina?

En av oss sover av Josefine Klougart
Detta är inte en bok man i första hand läser för berättelsen; kvinna åker hem till svårt sjuk mor och funderar över sitt liv med två män som hon älskar. Här är det alla bilder författaren målar upp som är njutningen. Språket är så otroligt vackert, det är som balsam för mitt hjärta. Denna bok kommer jag att läsa om igen. Och igen. Och igen.

Marina av Carlos Ruiz Zafón
En yngling lär känna en flicka och hennes far. De dras in i en mystisk härva som blir allt märkligare.

Secret gig med Mando Diao

Det är inte varje dag man lyckas vinna biljetter till en konsert. Igår var det dags för the secret gig med Mando Diao.

Hade fått anvisningar om att ta oss till Båstad. Där väntade bussar som slutligen körde oss till kanten av Hovs Hallar. Intill en restaurang hade de riggat en stor scen. Arrangörerna hade fixat mat och dryck att köpa i väntan på konserten. Bakom scenen väntade havet och senare en vacker solnedgång. Magiskt.

Vädret var perfekt. Lagom varmt, sol med enstaka moln. ca 2000 personer som var i stämning, förväntansfulla. Vi ställde oss långt fram, jag vill gärna se ansiktet på den som spelar, se alla ansiktsuttryck.

Så drog de igång. Det var ösigt från början till slut, även de lite lugnare låtarna kändes ösiga. De spelade låtar från hela sin karriär, gammalt blandat med nytt. Long before rock'n'roll. Strövtåg i hembygden. Romeo. Bara för att nämna några. (Jag var dock lite förvånad att de spelade så få låtar från nya plattan. Jag saknade speciellt Child, Baby och Make you mine.) Det blev många låtar, de höll på i nästan två timmar. Kändes som om de hade kunnat hålla på hur länge som helst. Jag hade definitivt kunnat lyssna på dem och dansa hur länge som helst. <3 <3 <3 <3 <3 Det var verkligen en höjdarkonsert. Bandet utstrålade glädje, det bara lyste om dem. De hade roligt, det syntes. Jag hade roligt, jag hoppas det syntes ;)Det var FEST, musikfest!!!! Fredde spelade in några av låtarna. Här är en av dem:

Lyckan är total

 Senaste månaden har det släppts två bra svenska plattor av två favvoband. Aelita med Mando Diao och Tigerdrottningen med Kent.

Lyckades få biljetter till Kent's spelning i Köpenhamn, efter att ha misslyckat med spelningen i Lund. Körde på chans innan jag hört plattan, och det visade sig vara rätt. Tigerdrottningen är stark. Kent är som vanligt att lita på.

Jag har dock lyssnat mest på Aelita. Kände ett visst motstånd mot deras nya stil från början. De har gått från rock-Mando till älskade vis-Mando och nu synth-Mando. Kände väl att jag lyssnat mitt på synth på 80-talet. Men detta är visserligen mycket synthar, men det är inte synth á la 80-tal. Detta är något helt annat och jag gillar det. Först tyckte jag musiken var lite långtråkig, enkel och för repetetiv, men den har vuxit. Vuxit rakt in i mitt hjärta. Det repetetiva är en del av livet, och det är vilsamt och vackert.

Någon konsert med Mando räknade jag inte med i Sverige, deras tour gick längre söderut i Europa. Men så idag. Jag vann biljetter till en secret gig. Någonstans i närheten av Båstad. Om två veckor. Yiiiihaaaa!!!!!!!!!!

Balansgång

Nu har jag läst ännu en bok som väckt funderingar i mig. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Den handlar om en romsk kvinna som i ett koncentrationsläger byter identitet till judinna. Kan tyckas vara ett sämre val, men det var därför hon klarade sig. Hon kommer till Sverige vid krigsslutet, men hon vågar inte berätta att hon är rom. Romhatet är vida utbrett, så även i Sverige. Hon berättar inte för någon, inte ens för sin make. Alla tror hon är judinna. Hon bevarar hemligheten djupt, men det kostar på. På hennes 85-årsdag börjar det pysa över av olika anledningar, och familjen nystar upp hennes berättelse. (Läs den! Handlar mest om tiden i koncentrationslägren. Hemsk och gripande.)

Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?

Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.

Första sashikoalstret

Det första alstret, inspirerad av sashikotekniken, gav jag bort till min kära mamma i 75-årspresent. Att bära hem alla biblioteksböcker i.

Väskan kallad planetväskan av min make. Inspirerad av sashikokonstnärinnan Hisako Hagiwara. Den sashiko jag har sett är med blå tyger, blå tråd. Jag gör det på mitt sätt.

Om jag hade fått göra om

Jag ser tillbaka till min tid som småbarnsförälder. Så stressigt det var att ränna mellan jobb och hämtning på dagis. Så trött jag var när jag väl var hemma med barnen. Jag tycker inte att jag räckte till, varken på jobbet eller hemma.

Jag skulle ha velat ha det annorlunda.

Jag hade velat vara hemma med mina barn. Jag hade velat vara med dem och njuta all min tid tillsammans med dem, uppleva hela deras småbarnsår, se deras utveckling.

Men det hade aldrig gått. Så fungerar inte samhället. Så stark var inte heller min ekonomi. Samhället är uppbyggt på att de vuxna jobbar och att det finns fungerande barnomsorg. Det går i stort sätt inga vuxna hemma nuförtiden. Alla jobbar. Det finns inga barn hemma, dvs det hade inte funnits några lekkamrater till mina barn, alla hade varit i förskolan. Jag hade inte velat ta mina barns lekkamrater ifrån dem.

Så ja, jag är lite gammaldags. Jag håller inte med om att det är viktigt för kvinnan/mannen att offra tiden med barnen för jobbets skull. Jag tycker barnen går före jobbet och jag tycker inte att det är negativt för kvinnan/mannen. Att vara hemma med barnen ger kvaliteter som inte jobbet kan ge, och dessa är inte mindre värda. Jag tycker samhället skulle värdesätta dessa kvaliteter och likställa dem med arbetslivserfarenhet.

Så det så.

Filmtajm

Vi såg två filmer ikväll, lånade på bibblan :)

Först ut var Min iranska familj ( Une famille respectable) av Massoud Bakhshi. Jag hade trott att det skulle vara en lite småmysig film om en storfamilj. Och så såg det ut till en början, men det visade sig att familjen inte var så särskilt respektabel alls. Say no more. Klart sevärd!

Nummer två var Vi är bäst av Lukas Moodysson. Handlade om tre 13-åriga punkartjejer 1982 som startar ett band utan att ha några instrument. Riktigt bra skåderspeleri (Moodysson lyckas alltid med sina okända skådespelare!) och bra handling. Den var bitvis väldigt rolig. Uppskattades även av min 13-åriga son. Se den!

Jag ville bara säga...

... att I love my stitches - jag älskar mina stygn!

Jag syr och det blir helt ok. Det blir en bild när det är färdigt, promise.

Att läsa, plågas, och komma till insikt

Har över helgen läst den bok som fick Augustpriset 2013, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Den har ju blivit hyllad, så jag hade minst sagt höga förväntningar, dock utan att ha läst recensionerna. Jag vill inte läsa recensioner, jag vill bilda mig en egen uppfattning och inte styras in i vad recensenten ser i texten.

Texten i boken är intellektuellt hållen, huvudpersonens tankegångar är skarpa och strukturerade. Jag blir snabbt uttråkad av berättarstilen, finner det ointressant i längden, konstruerat. Berättelsens händelseförlopp är dessutom förutsägbart. Kvinna trånar efter man, det slutar i sängen till sist, då tappar mannen intresset, kvinnan fortsätter tråna. Jag funderar många gånger på att sluta läsa, men fortsätter läsa trots motståndet, tänker att berättelsen ska få en oväntad vändning mot slutet. Men det fortsätter i samma stil, med ett enda lång kvinnligt förnedrande. Mannen som förnedrar henne, hon som förnedrar sig själv genom att fortsätta hoppas. Berättelsen blir som ett hån över förälskelsen och att den driver oss till denna förnedring.

Jag har själv varit där, det är inget jag är stolt över. Vi hade ett förhållande i knappt ett år, vi var 19 år. Han var sedan utomlands i ett år, jag var lika himlastormande förälskad i honom när han kom hem. Det utnyttjade han. Han sa att vi var tillsammans igen, han fick vad han ville och kom tillbaka när det passade honom. Jag började protestera lite milt. Han fortsatte ta vad han ville ha och sedan pysa. Sista gången protesterade jag, mer högljutt än tidigare, då insåg han till sist vad han höll på med och dröp iväg. Jag har inte sett honom sedan dess. Han har aldrig bett om ursäkt.

Det är aldrig rätt att utnyttja en person för att få sex. Aldrig. På så vis har Lena Andersson rätt. Jag blir dock besviken på huvudpersonen, för hon utvecklas inte. Jag hade velat att hon, som var så klarsynt i allt hon annars tänkte, även blev klarsynt här, att hon visade att det fanns en annan väg att gå än förnedringens. Att hon får upprättelse. Men jag inser nu när jag skriver detta, att det finns inget annat sätt. Man får aldrig upprättelse. Man får aldrig någon förklaring. Man får aldrig en ursäkt. Aldrig när man blivit utnyttjad sexuellt.

Tyg och garn genom livet

Förr har jag sytt mina egna kläder, mycket som jag också använde flitigt. Senare gav jag upp då jag tyckt att jag sytt för dåligt, att det synts så tydligt att det var hemmagjort. Har sedan bara sytt gardiner och kuddfodral när det behövts.

Jag har lagat och lappat och gjort om. Jag har stickat och virkat. Allt mindre sedan barnen kom dock, men nu är barnen så stora att jag kan börja med gott samvete.

Det är det två år sedan jag hade något handarbete. Mycket tid har passerat utan att jag har skapat något. Kanske därför denna lycka när jag äntligen börjar igen.

En sån glädje, en sån njutning

Jag sitter i köket med ryggen mot fönstret så att allt ljus faller in på mina händer. Jag har tagit fram mina lådor med sytillbehör, letat tyger och garn som ska passa. Jag trodde inte att jag hade något jeanstyg, men jag hittade två små bitar som precis räckte till att laga mina jeans. Ett ljusblått bomullsgarn ska jag ha att sy stygnen med, förstygn är det man använder i den japanska lagningstekniken Sashiko. Jag klipper jeansbitarna i rätt storlek och sätter igång.

Lappa ett par jeans, att det kan göra mig så glad! Jag älskar att känna tyget mot mina händer, krama åt för att sträcka det så stygnen kommer rätt. Vilken känsla det är! Som jag har saknat det!

Jag älskar broderier på kläder, men har aldrig varit någon stjärna på det och lagt ner det. Nu har jag äntligen hittat en teknik som passar mig. Här gör det ingenting om inte stygnen blir jämna, det är istället en del av uttrycket. Kanske, kanske kan jag bli tillräckligt duktig på det så att jag kan brodera på kläder så att det syns, och inte bara i grenen på byxor.

Att sy på lappar i grenen av ett par byxor är perfekt att börja med, att öva på. Jag gör mina misstag. Som att garnet spändes för hårt så tyget rynkades var ett. Men allt går att rätta till.

Raka ljusblå stygn som kryper över den mörkblåa bakgrunden, det är lycka det.

Att återuppta en livsstil

Tillbaka till tidskriften Hemslöjd. Så bra och nyttig den är. Jag har nu läst nummer 2013:5 med tema "gör om, gör nytt". TBT. Jag kastades verkligen tillbaka 20 år i tiden. Då lagade jag fortfarande saker som gick sönder, kläder tänker jag mest på (annat har jag för det mesta fortsatt laga). Jag lappade trasiga jeans. Jag lagade hål i tröjor. Det var något i mig som ville ta till vara på allt, som inte tyckte om att slänga.

En av skribenterna, Jonatan Malm, skriver om förr, att han först trott att folk lagade ting för att de var fattiga, att de inte hade något annat val. "...de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll." Men sen insåg han att saker lagades av gammal vana och för att man inte ville slösa med resurserna. Man ville spara till kommande generationer.

Jag tror denna shoppinghysteri och slit-och-släng-samhälle vi lever i har sin botten i att folk känner sig rotlösa och saknar sammanhang. Att shoppa ger en känsla av sammanhang. Man köper t.ex. ett visst populärt märke, och känner sig som en del i en grupp där alla köper märkesvaror. Jag har emellanåt shoppat ganska mycket kläder, men det har inte känts rätt. Jag har emellanåt slutat att shoppa, men det har inte heller känts rätt. Jag tror jag vet vad som saknas mig.

Jag behöver använda händerna. Skapa. (Då talar jag inte om storslagen konst utan om bruksföremål, och om att laga.) Att använda händerna är medlet att nå sammanhang och att bli rotad.

Första hindret är då att jag minns mina slöjdlektioner i skolan där lärarna suckade över resultatet. Jag ska skjuta undan de minnena (jävla lärare vad de kan förstöra!). Jag ska ta intryck av duktiga slöjdare, bli inspirerad, men jag ska inte förvänta mig att det ska bli superbra resultat. I alla fall inte till en början. Det viktiga är att börja använda händerna igen.

Att skapa något nytt av något gammalt. För att spara på resurserna. För att känna sammanhang. Jag ska ramla tillbaka 20 år i tiden och ta upp det resurssparande tänk jag hade då.

Det första jag ska göra är att laga mina jeans. Med sashiko-teknik, ett japanskt sätt att laga tyg. Inte för att dölja, utan för att det ska synas :)

Somebody's waiting for you...

Här en av Soundtrack of Our Lives höjdarlåtar. Idag var en sån dag när jag behövde lyssna på den många gånger...



The Passover
Don't pass it on, if you know it's wrong
Don't let the sun go down for someone else
Don't pass it on, if you know it's wrong

Don't lose your sense, for it's not the end
It's just another phase your going through
So don't pass it on, if you know it's wrong

Cuz' somebody's waiting for you
Somebody's waiting for you
Yes, somebody's waiting for you
Someone is waiting for you

Accept the change, for it's not so strange
You're not the only one in this world
Accept the change, cuz' were all insane

Cuz' somebody waiting for you
Somebody's waiting for you
Yes, somebody's waiting for you
Someone is waiting for you
Just waiting for you

So, don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not too late
Don't worry, stop hurry
Get on with your life it's not too late (repeat...)

Don't worry, stop hurry
It's only a life before you're away

Suga på karamellen

Jag har hittat en tidskrift på bibblan som jag blev stormande förälskad i. Jag skulle egentligen bara läsa en artikel någon tipsat mig om, men jag blev fast. Direkt.

Tidskriften heter Hemslöjd och har precis som namnet avslöjar artiklar om hemslöjd. Men den är mer än så. Det handlar även om folkkultur, historia och miljö, den har personporträtt, allting mycket intressant och trevligt skrivet. Den är väldigt vacker också. Gjord på lite tjockare, matt papper. Många bilder och fint designad. Den träffade mig rakt i hjärtat.

Jag lånade hem några nummer och bestämde mig för att denna vill jag ha. Så ja, jag har unnat mig en prenumeration på ett år. Första numret har redan trillat in genom brevlådan. Jag har bläddrat igenom den flera gånger, framifrån och bakifrån, tittat på alla bilder, sugit i mig dem. Texten sparar jag till sist. Jag har ingen brådska. Det är så mycket annat som ska gå så snabbt i mitt liv, men det här ska jag ta till mig långsamt, det dröjer ändå två månader tills nästa nummer kommer. Om den tar slut för tidigt lånar jag hem några fler nummer från bibblan.

Sist men inte minst ger den inspiration till eget skapande.

Bilden är hämtad från Hemslöjds webbsida

Bara jag slipper prata så är jag nöjd

Det är inte lätt att känna att det är ok att vara introvert i denna extroverta värld. Det är mest de pratsamma som syns, som introvert är det lätt att tro att det är något fel på en. Jag hade det bra enda tills jag började skolan, då märkte jag plötsligt att jag var annorlunda. Alla andra slogs för att få uppmärksamhet med hjälp av orden. Ingen såg mig eftersom jag knappt sa något. Det var säkert fler än jag som var tysta, men det kunde jag inte se då, jag såg bara alla pratmakare.

Sen har åren gått. Jag har lidit av min tystnad.

Jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest i 20-årsåldern. Då framkom det bl.a. att jag är introvert, det var lite av en aha-upplevelse, men jag kunde fortfarande inte acceptera det. Acceptans kan ta tid.

Jag läste i höstas två böcker, om introverta, som varit stärkande och som givit mig en sista puff mot att acceptera. De är inga nyheter på bokhimmeln, men kanske har någon missat dem.

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain
Introvert : den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Jag känner igen mig i dem och det är skönt att läsa någon annans ord på sådant jag redan vet. Jag rekommenderar dem!

På jakt efter solen

Två gånger idag har vi sprungit ut för att få en skymt av solen. Det har varit så få soltimmar sedan i oktober, jag behöver det där solljuset så väl. När solen väl kommer fram blir hela jag sprittande glad, kroppen skrattar ;)

Lite vårtecken. Huset är Lunds nya strålningscentrum. De gående är medlemmar ur studentorkestern Alte Kamereren.

Lund och Lomma i töväder

Promenad i stan och en tur ut till havet för lite bilder.

Vinter i Måryd

Solen hittade inte fram idag, men det var skönt att gå ute ändå. Lite vitt på marken och is i bäcken.