torsdag 21 november 2013

Att ta ett steg utanför mig själv, att iaktta vad som händer

Jag dras med så i höstens alla färger, får en energiinjektion och flyger högt upp, närmar mig extas. Så faller alla löven av och jag faller jag med, i sorgen att det är över, färgerna är borta, livet har kommit så nära döden det kan utan att förintas. Jag sörjer det färgglada som är väck, gone by the wind. Underbart är alldeles för kort.

Det är så lätt att flyga högt uppe, så ljuvligt. Och ack så förargligt att dunsa ner i tungsinnet. Jag vet att det alltid blir så, ändå är jag aldrig beredd. Bollen faller alltid ner på marken. Men det är ju så att den blir liggande om jag inte plockar upp den igen. Jag vill inte stanna därnere. Ska jag kasta bollen högt en gång till? Eller bara rulla den på backen?

Jag står här utanför och ser på mig själv. Förstår och försöker acceptera att jag fungerar så här, som en berg-och-dal-bana, och att jag duger som jag är.