Höst på Söderåsen - bilder

Tack Fi för den fina födelsedagspresenten; 8 km vandring på Söderåsen. En fantastisk vandring med bästa maken och bästa sonen under klarblå himmel, vindstilla och +3. De flesta löven hade fallit av men det var vackert ändå.

Krävs det en kändis berättelse för att få acceptans?

Nu har vi väl alla sett Jonas Gardells underbara Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Alla pratar om TV-serien som den bästa som gjorts. Fantastiska porträtt av homosexuella män på 80-talet. Väldigt gripande och jag rördes till tårar flera gånger. Ja ni vet.

Krävs det en kändis som Gardell att komma ut och berätta om utsattas och föraktades liv, för att vinna acceptans? Jag tänker på oss med psykisk ohälsa. Många utav oss bloggar, det har skrivits flera böcker, men det får inget stort genomslag. Vi skulle behöva en rikskändis som går ut och berättar om sitt liv med psykisk ohälsa. Att det blev en rörande TV-serie ;) Det är vad jag väntar på just nu...

Indiansommar

En sådan härlig dag! Tid för vandring i Häckeberga naturvårdsområde. Med finaste maken, finaste mamma och finaste pappa. En liten födelsedagsvandring.

Skrivande - i en eller annan form

2009-07-11 skrev jag mitt första inlägg på denna blogg. Tre år sedan alltså. Sedan dess har jag skrivit ett blogginlägg ungefär två gånger i veckan.

Detta skrivande är oerhört betydelsefullt för mig. Jag har hittat min röst igen. Jag är ingen pratsam person, men när jag skriver känner jag ett flöde. Jag känner min sanna röst andas. Och så får jag bekräftelse här, genom kommentarer och gillanden. Det ska ni veta känns oerhört bra. Tack!

Nu har jag även kommit igång med annat skrivande. Jag har börjat skriva dikter igen. Och så har jag en berättelse på gång. Förhoppningsvis ska jag kunna färdigställa något inom kort.

Writing is queen! Writing am I!

Ska jag aldrig hitta balansen?

Är otroligt trött. Mer sovandes än vaken, som i en dimma. Jag känner av Zyprexan, känner mig avtrubbad förutom att jag är så trött.

Åh, jag vill bara hitta en lagom dos, så att jag mår bra, och inte är så förbaskat trött. Min läkare säger dock att jag får stanna på denna dosen ett tag tills jag säkert är stabil och symptomfri. Sen kanske den kan sänkas. Rätt så, jag får ha tålamod.

Bruno K. Öijer - Tätt Intill

Tätt intill

dom viktiga åren
och hela mitt förflutna
verkar så avlägset
men ligger ändå nära tätt intill
håller armen om mej när jag sover
och får allt tungt och värdelöst
att släppa taget
att släppa sitt grepp om mej
en natt som den här är jag fri
fri att tänka mej hur långt bort som helst
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag
brutit en fjäder ur de dödas dräkt
och förstått
hållit den länge i handen
och lärt mig använda den
lärt mej till slut vad allt går ut på

Ur Svart som silver

It was not for me

Nähä, jag ropade visst hej lite för tidigt, jag hade inte hoppat över bäcken...

Jag har under veckan fått tillbaka olika symptom. Symptom som jag brukar få innan det slår över i psykos. Jag blev livrädd och ångesten blossade upp. När ångesten blev olidlig tog jag Zyprexa igen och jag mådde inom ett par timmar mycket bättre.

Det fanns ingen annan utväg. Jag vill absolut inte bli psykotisk igen.

Jag har gjort ett försök, kroppen fick var utan Zyprexa i 2,5 veckor. Visst är det nedslående att det inte fungerade, men det viktigaste är att jag håller mig frisk. Det gör mig inget att knapra mina piller.

Jag är bara en skör person. Verkligheten tar sig för långt in i mig utan piller, jag är så känslig för allt. Verkligheten kryper in i mig och jag känner för starkt. Med Zyprexa kan jag hålla livet lite på avstånd.

Yes I'm alive

Det är stort att få livet tillbaka. Två veckor nu utan neuroleptika. Det är mycket som känns ovant i mig ännu. Jag behöver lite tid att vänja mig vid mig själv igen. Absurt men sant.

Det känns i alla fall riktigt bra.