onsdag 30 maj 2012

Jag rasar ner igen

Det var för tidigt att ropa hej, jag hade inte kommit över bäcken... Glädjen jag kände har vänt till ångest. Det började så smått igår, och idag blev det värre. Jag hade panikångest ett tag, provade att ringa min läkare, men han går ju inte att få tag i utom på telefontiden. Den har han 2x45 minuter i veckan. Nästa gång är imorgon. Fan, jag kunde ju inte vänta på det. Jag beslöt att gå tillbaka till min gamla medicinering, med den hade jag i alla fall ingen ångest.

Nu har det gått några timmar sen jag tog min gamla medicin och jag är ångestfri igen tack och lov. Kvar återstår då nedstämdheten och de mörka tankarna som fördjupats på kuppen.

Jag läste på en annan blogg om hur hon var medicinfri. Hur läkaren sagt att hon måste ta medicin resten av livet men att hon slutat med medicinerna ändå och det funkade. I wish I were there.

tisdag 29 maj 2012

Det har börjat lätta :)

Man kan tycka att jag borde vara van, men jag vänjer mig aldrig. Det är inget vidare att bli depressiv och inget man vänjer sig vid, hur många gånger det än händer. Jag har dock lärt mig att känna igen symptomen, jag hinner reagera i tid så att jag inte sjunker så djupt. Jag vet också att jag alltid kommer ut på andra sidan.

Nu har det gått drygt två veckor. Jag har hunnit med ett medicinbyte som faktiskt denna gång fått mig att må mycket bättre än på länge. Den gamla medicinen tyngde mig, det känner jag nu när jag blivit av med den.

Idag har jag vågat mig ut bland folk, jag har gått i affärer och i eftermiddag ska jag gå på Tai chi-gruppen. Sakta men säkert för jag in mer upplevelser i vardagen. Planen är att jag ska vara tillbaka på jobbet på tisdag.

onsdag 16 maj 2012

När humöret sänker mig

Suck... Nu har jag haft två dagar när jag inte kommit upp ur sängen. Har bara legat och sovit och inte velat någonting. Har känts som det enda rätta på morgonen vid åtta att ringa och sjukanmäla mig. När sedan klockan tickar iväg till eftermiddag och jag fortfarande inte har gjort någonting annat än sovit mår jag sämst i världen. Ångesten gör sitt intåg och besegrar mig.

Jag hittar ingen utväg. Hur jag än gör blir det fel. Att gå till jobbet är en omöjlighet när jag mår så dåligt på morgonen, att stanna hemma blir en plåga. Jag skulle behöva träffa min läkare nu med det samma, men får vänta tio dagar tills jag har min tid bokad.

Nu har jag en ledig dag tillsammans med familjen imorgon.Jag hoppas att jag kommer ur sängen då.Sen hoppas jag att jag klarar av att gå till jobbet fredag och lördag.

lördag 12 maj 2012

Att släppa prestationskravet

Livet behöver inte vara utstuderat händelserikt. Det vet jag ju. Jag vet att det räcker att bara vara, att finnas till. Men så ibland trasar allt sönder, jag får ångest över att jag inte är så occupied som "alla andra".

Att det ska vara så svårt ibland att landa i sig själv och känna att det räcker. Att känna att jag duger som jag är även om jag inte umgås med en massa människor eller hittar på en massa andra saker hela tiden.

Jag säger bara mindfulness, mindfulness, mindfulness - bring me home...

fredag 4 maj 2012

Att hitta en lagom nivå

Hej, hej :) Det var ett tag sen sist. Been out of inspiration, kind of. Och nu sitter jag här och känner att jag måste ge ifrån mig ett livstecken, sort of. Har känt det svårt att dela med mig när jag känner att mina tankar är oinspirerade och låga. But WTF here I am. Take me or leave me.

Jag har nu jobbat 50% i ett år, tidigare var det 75%. Länge har jag känt att 50% är fullt tillräckligt, men nu när den ljusare årstiden är här hade jag nog kunnat jobba mer. Jag känner mig lite otillfredsställd, lite understimulerad. Om jag bara kunde komma på något att sysselsätta mig med här hemma så hade det löst problemet.

Sen är det ju förstås det här med ekonomin. Det känns i plånboken att jag jobbar mindre. Då plötsligt skulle jag behöva koppla mina sysslor här hemma med något jag tjänar pengar på. Det blir genast svårare. Det behöver vara något jag skulle kunna leva på, men jobba med på hemmaplan. Vad sjutton skulle det vara? Några förslag?

Det är inte lätt att hitta en lagom nivå på sysselsättningen, och Försäkringskassan är ju inte de som underlättar heller. De har sina steg. Man jobbar antingen 25%, 50% 75% eller 100%. Ingenting däremellan. Jag skulle ha tyckt det var lagom med sådär 62%, skulle jag tro. Eller att jobba fler timmar under sommarhalvåret än under vinterhalvåret, det hade passat mig som hand i handske.

Någonstans får jag ändå vara nöjd med att nu håller jag mig på banan om än att jag är lite understimulerad.