Och i det vanliga livet

Det har visserligen inte regnat idag men det känns lite ruggigt här inne. Jag tror jag ska laga lite te och tända en eld i braskaminen. :)

Dagens boktips

Läs boken Normalt? av David Eberhard . Den redogör för de flesta psykiska sjukdomar och gränsdragning mellan friskt och sjukt. Den var mycket intressant.

Det framkommer att det är en mycket liten del av dem med psykisk ohälsa som gör vansinnesdåd. Större delen av de med psykisk ohälsa, som är 'farliga', är i så fall mer farliga för sej själva än för omgivningen. Tyvärr är det ju så att media blåser upp vansinnensdåden och därmed ökar också folks fördomar mot psykisk ohälsa.  Folk går och är rädda i onödan. Jag tänker bara på min egen sjukdom och hur ofarlig den är för andra - jag vill att folk ska förstå att psykos INTE är likställt med vansinnesdåd.

Varför psykotisk? 2

Jag sover mindre och mindre under lång tid. Till slut sover jag inget alls. Hjärnans behov av att bearbeta dagens händelser med hjälp av drömmar kvarstår dock. Jag börjar alltså istället 'drömma' medan jag är vaken och drömmarna blandas in i verkligheten. Kan det bli annat än förvirrat? Denna förvirring kallas psykos.

Varför psykotisk? 1

 Det startar med en yttre, negativt överväldigande händelse. Tankar och känslor bygger upp inom mej och måste till sist få ett utlopp. Bägaren brister. Bräckliga, känsliga lilla jag håller inte för trycket. En psykos är förlösningen på allt jag hållt tillbaka, hållt inom mej.

Övervunnen rädsla

En gång i tiden var min värsta skräck att insjukna i en psykos. Sen var det just det som inträffade i alla fall. Så här efteråt så var det ju inte så farligt...

Nu har jag alltså klarat av det som jag var mest rädd för, det känns faktiskt himla bra. Nu fixar jag allt, typ ;) Nej men det viktigaste av allt ; jag behöver inte vara rädd för att insjukna igen för jag vet att jag tar mej ur det.

Om någon frågar

Ibland händer det att någon frågar vad jag har för sjukdom, inte så ofta, men det händer. Det är framför allt arbetsgivaren och mina arbetskamrater som undrar eftersom jag har varit sjukskriven några perioder. Jag brukar svara att jag har en bipolär sjukdom, det är enkelt att förklara. Att humöret kan svänga mellan två poler är inte så tabu, det går att förstå, det blir folk inte så rädda för. Det är också vad mina läkare ibland kallar sjukdomen för.

 Om jag skulle säga att min diagnos är Cykloid psykos skulle folk dra öronen åt sej. (Jag berättar det här, och försöker avdramatisera det...) Jag tycker själv inte att det namnet är rättvisande, det blir sådan tonvikt på psykosen.  Egentligen borde min sjukdom kallas för en bipolär psykossjukdom (finns dock inget sådant begrepp inom psykiatrin). Ena polen är psykos och andra polen är depression. Nu är det ju inte så att jag konstant är antingen psykotisk eller depressiv, nej den mesta av tiden är jag på 'normalläge'. Jag har haft fyra  mycket korta psykotiska episoder, med ganska lång återhämtningstid. Jag har haft fler depressiva perioder och dessa perioder har varit lite mer utdragna.

Jag var sjuk många gånger mellan 1992 och 2002, en tio-årsperiod. Det är alltså nio år sedan jag var riktigt sjuk i psykos eller depression sist. Det är en seger! Jag har visserligen varit sjukskriven korta perioder efter det, men det har varit för att förhindra att en pressad situation ska framkalla ett psykos- eller depressionsgenombrott. Jag har behövt vila mej stark.

Det känns alltså lite konstigt att prata om att jag har en sjukdom när det var så länge sedan jag var sjuk sist. Tyvärr är det så att jag får leva med den som en skugga i resten av mitt liv. Det finns alltid en risk att jag blir sjuk igen. Risken är i alla fall mindre nu sen jag lärt mej att känna igen symptomen, det känner jag mej oerhört styrkt av. Sjukdomsgenombrotten går att stoppa i tid.

Nytt avstamp

Har nu haft en tids "skrivkramp". Jag har funderat mycket över varför jag egentligen skriver, har jag något att skriva om? Vill någon läsa? Min drivkraft var ju från början att skriva om hur det är att leva med min sjukdom, men det blev mer av en dagbok över allt positivt jag gör. Det har alltså inte riktigt blivit som jag tänkt.

Jag tänker att jag inte riktigt har vågat att skriva om allt det svåra, trots att det är det jag innerst inne vill. Det är ok att skriva om hur man slåss mot sin cancer, eller att komma tillbaka efter en svår trafikolycka. Psykiska ohälsa beror ju egentligen bara (förenklat) på "felprogrammering" i hjärnan och gener, lika fysiskt som alla andra sjukdomar, varför är det då tabu att skriva om och prata om psykisk ohälsa?  Det vill jag ändra på!

Jag gör ett nytt försök.